a perfect home in a perfect world….

Igår var jag på besök i ett hus på landet. Ett perfekt hus på landet – ett Country Home, där varje millimeter är utsirad av det bästa materialet och inget utan både praktisk och vacker funktion har någon plats. Ett hem där allt har en plats.

Det var så vackert. Brasan sprakade fantastiskt och det vitriolristade visdomsorden på de vitkalkade bjälkarna dansade liksom in över axlarna och landade i någon slags spelmanssjäl.

Ett hem där allt har en plats.

Och jag tänker på mina egna ringa visioner och hängande elledningar, på de överfylla gamla skåpen, där loppisfynd trängs med minnen, gåvor från mina konstnärsvänner och foton av barnen.
På mina trasiga trappor och lösa trappräcken, en kofta som ligger slängd lite på trekvart över en stolsrygg och en bit papper där några fraser hastigt kladdats ner. Högar av halvlästa böcker och filtar lite varstans för att skydda mot nordanvinden som blåser genom huset ibland.
På mina katter som envisas med att välta ner saker från diskbänken när de är missnöjda på något, på de obäddade sängarna och trasiga lampskärmarna….
…Ett hem där alldeles för mycket ständigt söker sin plats och trängs om utrymmet.

Det fanns en tid när jag trodde att jag också skulle kunna ha ett hem som såg ut som ett vitt heminredningsreportage i fyrfärg….alltid….där strategen bakom bilden har en sådan disciplin och ordning i sina egna inre vrår, att allt utanför och runtomkring ligger där det ligger, i vit harmoni.

När jag trodde det, så blev jag alltid olycklig efter besök i något av dessa perfekta hem. Jag tänkte; ”Hur kan hon/han ha hunnit och haft råd att fixa allt detta på bara fem år”…eller tre år…eller sex månader….Hur är det möjligt????

Nu blir jag fascinerad. Det är som att gå in i en helt och hållet främmande värld. Att få vara på besök, som på ett sånt där perfekt belyst undervattensmuseum, där man känner sig som en resande utan tid, utan rum. Som att sätta sig i den lilla vingliga båten och åka in i Tivolis Kärlekstunnel, där varje ljud som strömmar ut från ljudanläggningen, gör det av en helt genomtänkt tanke att försätta besökaren i det tillstånd som anstår omgivningen.

Och jag måste insupa hela atmosfären, förundras och prova alla de olika ergonomiska, vackra sittplatserna, dra med pekfingret längs den inbyggda bokhyllan, peta på de mönstrade klinkerfogarna och om jag känner mig riktigt djärv…flytta lite på kuddarna i de breda fönsternischerna…kanske till och med platta till fluffet i dem lite när ingen ser.

Jag har svårt att sitta stilla och svårt att se någon i ögonen när jag är i ett av de där hemmen.

Jag är rädd att konstruktören har förmågan att ta sig in i mitt huvud och göra om alla dessa tankar som far som gråsparvar en lycklig vårdag – och som emellanåt gör mig galen med sitt tjattrande –  till tama burfåglar.
Att detta mitt hjärta, som gör mig vettskrämd och som dansar vild och passionerad flamenco mellan solarplexus och tungspetsen, plötsligt ska flytta in från gatan och följa rytmen av ett ”Sunday Afternoon Tea Party”. Jag måste fokusera på de sirliga detaljerna, berömma dem och fylla kvoten av vad jag måste säga snabbt. Så att jag kan vara tyst sedan.

Sen åker jag hem till min egen värld, min egen gård, mitt eget inre rum och stänger grinden lite hårdare, lite mer bestämt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.