Spräng det där jävla Hälleberget!

Vaknar ilsken. Förbannad. Föraktfull. Det är bara att välja vilket eldsprutande ord som helst i hins attackerande vokabolär. Jag har träningsvärk i hela kroppen, vilket självklart gör mig förbannat nöjd. Så in i helsikes förbannat och hämndlystet nöjd att jag muttrar för mig själv medan kaffekokaren bubblar och fräser och aldrig tycks få det där välbehövliga kaffet färdigt; ”Nu ska dom jävlarna få se! Vänta bara! Jag ska minsann….”

Blablabla…och sen blir jag ännu mera arg för att jag pådyvlats denna hämndlystna revanschlusta av en värld som hela tiden kräver att man ska sträva efter att vara lite bättre än vad man är – speciellt om man är kvinna. Eller är det kanske så för alla…vad vet jag?
Att man – oavsett vad – aldrig riktigt räcker till. Egentligen. Jag hatar dessa klappar på huvudet. Dessa tröstens ord som ska få oss att finna oss i… Jag vill vara en vältränad superhjälte, inte för att passa in i mallen, utan för att ha muskler nog att skydda mig från min omvärld. Jag vill att mina ord ska skjuta från höften, vara som vässade pilar som träffar. Rakt i hjärtat! Pang!
Jag vill bygga två meter höga murar runt mina ägor och stänga ute…inte stänga in. Stor skylt på grinden där man kan läsa; ”Ovänskap äga ej tillträde”.
Och varför inte en porttelefon. Med kamera. Och kommer någon jag inte tycker om, så trycker jag bara bort dem. Bort!

Och när man tappar lusten och drömmarna, så heter trösten att det är ”vägen” som är viktig – inte målet….Och att erfarenheterna av hinder och prövningar på denna väg på något sätt skulle vara bra… alltså för oss vanliga dödliga….inte för bankdirektörer eller annat pack som skor sig på mina och andras drömmar. Sicket kvalificerat skitsnack!!
Jag är helt ointresserad av vägen. Jag vill vara där. Där jag kan förverkliga, skapa, skratta, leva, känna mig trygg, älska, sjunga, spela, leka…Inte fasiken är det denna idiotens väg uppför ett oöverblickbart hälleberg som stärker eller lockar….Spräng det där jävla Hälleberget!
Och inte skapar kravlandet, fallandet, såren, den torra huden, skavankerna, tårarna, sammanbrotten någon som helst skönhet…det är bara fult, fult, fult!!!

Som någon slags protest mot allt tvättäkta skitsnack om att man på något sätt är vacker ändå – trots gyttjekravel och depressioner och aggressivitet och hämnd och brustna drömmar – så har jag behållit pyjamasen på i en hel vecka. Ful är ful! På dagarna tar jag bara på kläderna utanpå pyjamasen, mössa och raggsockor dygnet runt och stora trasiga gummistövlar när jag kliver omkring i mitt kalla hus.

Det är också, av någon outgrundlig anledning, fullständigt tillåtet för en man att genom nedlåtande smicker, som anspelar på kvinnlig svaghet, skörhet eller ursäktande av kvinnlig ilska som ett tillfälligt anfall av hysteri, anta rollen som förlåtande, överseende domare – trots att det i så gott som alla fall resulterar i schavottering och kvinnan fjättrad vid nån slags skampåle.
”Hon var vacker i sin svaghet”…blääää!!!!!
En enda manligt korkad kommentar om skönheten i kvinnlig svaghet, eller beskrivningar av tårade rådjursögon eller kvinnor som påminner om rädda gaseller, och jag spyr!!!

Är livet fult och argt, så är det just fult och argt – oavsett om man är man eller kvinna. Det är inte vackert egentligen. Man är inte vacker när livet har gjort en illa – varken inuti eller utanpå. Man kan kanske bli…nån gång…när man är glad igen. Och det är inte vägen som gör ansträngningen värd mödan…det är den förbannade tron på att det är möjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.