Första våren utan drömmar.

….dropp….plonk…….dropp…plonk….dropp….Små, kalla vattendroppar studsar mot fönsterblecket och ner på den sneda, plåtklädda källarluckan utanför köksfönstret. Igår var den sista vinterdagen – det har jag och min gud kommit överens om – så rimligen borde det då den första vårdagen idag.
Den slitna kanten av eternittaket har fått ett decimetertjockt överhäng, ut över den trasiga hängrännan och den sakta smältande snön letar sig ner genom rosthålen i plåten, ner i ett mycket stilla vattenspel utanför mina fläckiga fönster.

Hur var det nu? Genom skitiga fönster och brustna hjärtan är det svårt att se.
Mot lilla husets röda träfasad mitt emot fönstret ser jag att det också kommer lite blöta snötussar fallande bortom vattendropparna, men jag bortser från det idag. Idag är det vår. Ett konstaterande. Naket. Lite brutalt. Kallt och vått. Men vår.

Framför mig ligger ett anteckningsblock där jag ska skriva färdigt texterna till låtarna eftersom det alldeles strax är dags för inspelning. Blocket är nytt och tomt, sånär som på en ängel min dotter ritat på framsidan. En ängel med en sjöjungfrus kropp.

Jag tror att jag är nöjd med demoversionerna av låtarna och jag tror att jag ser fram emot inspelningen. Musik och texter som bara funnits i min hjärna får möta andra musicerande vänner och plötsligt blir det låtar. Det är som ett litet mirakel varje gång.
Det är också en slags träning i att kompromissa. Jag hör låtarna i huvudet – med gitarrer, trummor, orgel – tydligt och på ett alldeles speciellt sätt. Utmaningen är att kunna beskriva det så att medmusikanterna förstår. Det är inte så lätt när man är mer bildbeskrivare än musiker; ”…jag vill liksom att det ska låta flowerpower….lite sådär Woodstock-dist på gitarren där alla dansar i gyttjan med bara bröst…” eller ”Kan det vara ett sånt där klart kristallklinkande piano, kallt fast varmt liksom?”.

Och mitt i allt detta – livet som bara pågår, dagarna som bara går – har jag fattat ett beslut att lämna drömmarna bakom mig. Det finns inget annat jag kan eller ska göra just nu än att bara fortsätta. Fortsätta gå. Fortsätta framåt. Med blicken riktad, fokuserad. Viktigaste först. Överleva är viktigaste först. Jag kommer att överleva denna vintern också. Den stora skillnaden är att det ska bli första våren utan mina drömmar – det har jag bestämt. De har egentligen bara gjort mig illa…drömmarna. Första gången jag erkänner att mina drömmar ideligen försökt dränka mig och nästan lyckats. Varenda gång, faktiskt.
Det är den korta, förgängliga belöningen när man drömmer som ger en alldeles egen, säregen, smak på tungan för ett ögonblick. Den blir till ett rus. Ett rus av skönhet. Man blir lätt beroende av drömmar. Sen stark och svag i samma andetag. Bron mellan mitt vackra bilderboksland – där alla är lyckliga och snälla, där jag studsar fram i glädje mot hur bra allt ska bli – och verkligheten som den är, rämnar och jag faller handlöst och mot min vilja rakt in i en brutal och inte alls vacker verklighet.

Någon vän säger att det kommer nya drömmar. Så är det inte. Så är det inte.
För jag har fattat att, om jag ska överleva så måste jag ge fan i den bron. Jag är drömmissbrukare.

Första våren när jag måste lära mig gå utan att ha dessa drömbilder mellan mig och marken, mellan mig och andra, mellan mig och verkligheten. Jag har verkligen ingen som helst aning om hur man gör det. Och kanske blir det inte alls tråkigt. Kanske blir det jättebra.

Så jag tränar – simmar, går på gym, bär vatten, rensar ut drömbilder och grejor, slänger dem eller säljer dem och mockar – om och om och om igen.

Det handlar om annan balans också. Att inte ligga vännerna till last. Att inte vara hjälplös. Alla har sitt eget helvete och har nog med att bära sig själv och det är en tunn linje mellan självömkan och skuld. Det är en skör tråd mellan sympati och avstånd. Det är ett starkt samband mellan utelämnande och ensamhet. Blotta strupen och förstå att någon kan vara beredd att hugga – i självförsvar. Jag vill verkligen ha två meter höga murar runt mina ägor. Där ovänskap ej äga tillträde. Eftersom jag är så ofantligt dålig på att skydda mig själv, så får jag bygga ett mer konkret manifest kring mina bilder. Så tänkte jag – men bilderna blev som ett hånleende mot mig själv. Så tänkte jag – men kom aldrig närmre.

NU KÄNNS DET SOM OM DET VIKTIGASTE ÄR ATT INTE BLI EN GNÄLLRÖV!
Nu är det vår. Från och med idag. Nu är det färdiggnällt. Nu är det vår.

Jag har varit kul när jag är kul. Kört i hundraåtti och donat och hållit styrkurs och fångat upp allt som fallit på vägen – i alla fall det jag hunnit fånga i farten…det andra har jag tänkt fixa sen. När det fixas!!! ”I´ll fix that!”. Fester och samkväm och möten och upplevelser. Jag är fantastisk på det.

Jag tänker inte göra det mer. För – om jag gör det igen, så går jag sönder. Då dör jag.

Jag har aldrig varit hon med svettband och fräsch joggingoverall och stomatolleendet och kanske skulle livet varit enklare om jag varit det….Jag tror det. Men jag är den jag är. Tyvärr. Och nu tänker jag försöka bli vän med den jag är. Försöker acceptera att jag inte ska vara fantastisk fler gånger. ”I´ll fix that” en gång för alla. Nu ska jag bli nöjd och disciplinerad och drömlös! Jag tror det blir jättebra.

En reaktion till “Första våren utan drömmar.

  1. Hej!Hittade just din blogg.Förstår inte i allt vad du menar, men jag känner igen mig i att se livet i metaforer.Du har en fantastisk förmåga att använda språket. Förstår att de verkligen är en kreativ människa.Ändå verkar du vilja ändra på mycket. Ska läsa de övriga inläggen också, så kanske bilden blir klarare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.