I vackra filmer blöder inga knän…

Trodde jag var på väg upp….mot ljusare tider. Var det bara inbillning? Har hålets kant, där jag trodde jag nu lyckats klamra mig fast en stund, bara varit en schimär, ett fantasifoster? Har min vilja att befinna mig tillsammans med medmänniskor, min vilja att smälta in, flyta på,  gjort blicken oskarp eller rent av gett den en tunn film av illusioner? Har jag valt detta? Har jag valt dessa såriga händer och skavda knän? Har jag valt detta?

Jag har hållit drömmens flagga framför mig, skjuten från höften och pekandes upp mot himlen. Som ett skydd, som ett svärd. Jag har samlat alla goda ting i en burk i köksfönstret, för att påminna mig om det vackra i livet. Varje morgon har jag skruvat av locket, luktat och känt och förnimmat lycka. Sommar, kryddor, vänner, lek, musik, hästar, hav….

Men – imorse vaknade jag och undrade varför. Varför fortsätta kämpa som en galning och tro att det finns något som helst utrymme för drömmar parallellt med överlevnad? Jag väntar…väntar på att mina uttryck och drömmar ska träffa något, något som reflekterar, som skickar tillbaka bekräftelse, styrka, stabilitet…men jag kommer inte ens dit. Dit där mitt drömspjut kan skicka iväg mina uttryck. Jag har dem bara i handen….jag hittar inte avtryckaren…

Vi är snart klara i studion. En dag till innan mixning. Jag är nöjd. Men vad mer då? Jag har det i handen – vartåt ska jag rikta spjutet.

Jag odlar. Jag har fått stugor, som ska byggas om och anpassas efter min dröm om ett artist´s residence. Jag har fått stugor – men kan inte hämta dem….Jag har det i handen…jag ser inte att sikta….

Jag vill ut och spela. De finaste musikerna jag vet är med. Jag har det i handen….hittar inte avtryckaren…

Sju olika versioner av de fem första kapitlen är skrivna. Jag har en berättelse. Jag har det i handen…kan inte sikta….

Framför ögonen spelas en film upp där allt är rätt….där skjuter jag drömmar från höften och klipper vissnade rosor i blommig klänning och hatt med vida brätten…I vackra filmer blöder inga knän…Filmen gör mig nog blind för verkligheten…Där jag är, växer bara skam och vildrosor…Men om jag lutar  huvudet bakåt och tittar upp, rakt upp, så ser jag ändå ljus och moln och en himmel. Jag vill dit. Så länge jag orkar, vill jag dit. Jag famlar mig fram i tillvaron, krafsar och river tills mina händer blöder och på riktigt går allt ut på att överleva. På riktigt.

En reaktion till “I vackra filmer blöder inga knän…

  1. På riktigt är vildrosor vackra överlevare! Så är det, på riktigt!! :-)stor kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.