Ett blänk. En ögonblicksö.

Jag vill ju bara förtjusa världen en stund. Som de där små rävarna i Shobogenzos dikt. De där som bygger broar mellan ögonblicksöarna.

Det är så knepigt att måla drömmar, att sjunga drömmar. man vill ju ge. Det är det man vill. Ge en bit av det man ser när man vrider sin spegel – utåt. Inåt. Beskriva bilden – smärtan, längtan, det förtjusande, det förbryllande…

Man vill bygga en bro över ravinen mellan det man ser och det andra känner igen när de ser det. För att jag vill känna igen mig själv. I nån annan. Jag vill förstå nån annan. I mig själv. bygga bro över den djupa ravinen.
i en bild, en sång, en dikt…en tanke…

Det är en vindlande, vådlig vandring över den klyftan, med vågor som når ända över kanten och som tvingar en att korsa allt motstånd, att simma motströms. Att kämpa för livet. Ett jävla motstånd, är det! motströms, motströms, motströms…

Och sen…ibland…en scen nånstans…ett möte…Man vet när man tagit sig över….en ton som träffar…en textrad…en sträng som bågnar, vibrerar och skjuter som en pil mot ett annat hjärta…Och strålkastaren reflekterar i ett öga nedanför scenen. Och jag ser…att ögat ser…det blänker till…och mellan mitt hjärta och min röst finns inget motstånd just då…inget avstånd…och allt som kommer ut landar i ögat nedanför scenen.

Sen…när jag kliver av…ut i det dammiga rummet b a k o m…för varje steg…blir avståndet längre…mellan ögat…rösten…hjärtat. Som att lämna en älskade i ett litet rum för kärlek, svepa om sig kappan och vara helt naken under och kliva ut på gatan en tidig, tidig morgon och smyga hem längs husgavlarna medan tidningsbudet kommer cyklande och gatsoparbilen sveper bort de sista resterna av nattens drömmar.

Så åker man hem i natten. Tillbaka till gården. När jag svänger av från stora vägen – antingen den bakom skogen eller den som delar världen i ”vid havet” och ”uppåt-inåt landet” – så vill jag bara hem. Fort. Hem. När bilen rullar ner för den svagt hemåtlutande grusvägen, in mot stallet, så har jag redan knäppt loss bältet. Jag lämnar allt i bilen. Vill bara in i huset. Det omfamnande huset. Den öppna famnen. Huset. Jag och hunden går en runda upp mot skogen i mörkret. Är det stjärnor? Eller är det alldeles mörkt och jag går just där jag gått nästan varje kväll i många år. Jag känner varje sten, varje tuva. Jag vet exakt var stengärdet öppnar sig i en liten stig.

Jag gör allt snabbt när jag kommit hem. För jag längtar efter morgonen. Jag sover snabbt. För morgonen. Tidigt. Min trappa. Kaffe. Dis i försommaren. Bara jag och fåglarna. Hunden och katterna sover. Fåglarna sjunger och älvorna dansar. Min trappa är en gradäng. Lagom stor för mig. Gjord för mig, bara. Fåglarna ger konsert, de skvallrar, de berättar…de tjattrar och skämtar. Och där…ibland…en ton som träffar…en sträng som bågnar, vibrerar och skjuter som en pil rakt in i mitt hjärta. Och solen kommer in på scenen från öster och kittlar mig i mitt öga. Bländar mig nästan, fast lekfullt. Och jag ser…och mellan mitt hjärta och min värld här finns inget motstånd just då…inget avstånd…och allt som kommer till mig då, landar i mig. Som ett blänk. En hink med guld. Och jag reser mig, går in med kaffekoppen och tänker på de små rävarna i Shobogenzos dikt. Som bygger broar över raviner, mellan ögonblicksöarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.