Hösten är smärtsamt vacker

13325672_10154853145693066_2129872022869402556_n

Nu är det höst på gården.
Hösten här är vacker, med den blommande ljungen i backarna och det otroliga färgskådespelet där blandskogen bryter horisonten och är det som står mellan byn och heden vid havet. Himlen är också mer dramatisk på hösten, med fantastiska lilarosa solnedgångar och soldisiga morgnar. Stormblåa skyar spelar fia-med-knuff med klara, kyliga ljusblå dagar. Alla dagar är blå. Som en osedvanligt vacker begravning. Sorg och tacksamhet fyller tiden, som ett stilla förväl.

Röja, skörda, såga, hugga ved och skynda att skydda och förbereda sig för vintern. Promenader med hundarna på höstdoftande, fuktiga skogsstigar. Tillbakablick och bokslut. Ett litet lugn. Och karma.

Av någon outgrundlig anledning, verkar hösten alltid vara skördetid även för årets förhållning till livet. På hösten blir man lämnad. På hösten lämnar man. På hösten samlar man ihop sig, slänger bort det som bara tagit energi och lutar sig tillbaka i den gamla fåtöljen med en bok man läst förut och som man vet att man tycker om. Men först efter ett dagsverke av muskelkraft och släpa tunga grenar, laga uthusdörrar och bära undan trädgårdsmöbler. Sommarens lek är över. Hösten är vuxentid.

En bukett av de skulpterade frökapslarna från vallmon, några bladrankor från vinet och blå höstaster, får återge och förstärka höstfärgerna från köksfönstret bakom den vinröda 40-talsvasen. Den som får lov att ta stor plats på köksbordet när det är oktober.

Tittar man på listan från i våras, då när sommaren kändes oändlig – och en fnittrig förväntan på allt som kan hända skapade ännu en tidsoptimistisk planering – så kan man bara skaka på huvudet över hur ung och naiv man var i våras. Samma visa varje år.

Våren lovar allt och på hösten står man där, i allt det vackra, och inser att de löftena var som en gift älskares fagra ord. Löften som inte betyder något annat än stundens åtrå och hetta. Och som blir till en fulländad smekning på en vårlängtande kind. Det blir aldrig mer perfekt än just då och den känslan är så stark att det känns som om det är värt allt. För varje dag bleknar bilden, men hoppet stannar hela sommaren. Det tar hela sommaren för Längtan, som kom med våren, att försvinna ut ur sceneriet som ett skepp i solnedgången. Bakom sig lämnar den sprakande färger, dramatik…och en sval vind som man vet snart blir isande. Så man tar förväl igen. Och går vidare. Igen. Sätter sig med boken framför brasan och känner sig ett år äldre. Ett år mer sliten – men ett år klokare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.