Det finns inga livspussel, bara tusentals fragment av ögonblicksbilder

”Få ihop livspusslet”, säger de. Som ett uttryck för hur svårt det är att få ihop jobb, barn, fritid, hem…till en vacker bild man kan rama in och hänga upp på väggen så att alla andra kan se hur fint man har det.

Det förutsätter att spillrorna av ens liv ändå utgörs av EN enda bild, som av olika anledningar splittrats upp i småbitar, som då ska just pusslas ihop. Som om det är en möjlighet, som om det är möjligt, bara man anstränger sig…Med lite fokus, envishet och koncentration och ihärdighet så ska det gå…

Det är väl det dummaste uttrycket som finns och den värsta prestationsångestframkallande beskrivning av hur man ska leva sitt liv, som kan tänkas.

Livet är inte ETT pussel, en bild…Det är tusentals fragment av bilder som inte på något sätt passar ihop. I alla fall mitt. I bästa fall lyckas jag i små ögonblick skapa något som med lite fantasi kan se ut som en bild av en bleknad – beaten and battered – dröm. I en liten hörna nånstans av livet. Som varar bara i ännu ett kort ögonblick.

Att bo på den här gården är en ständig kamp med naturen, pengarna, tiden och orken i ena ringhörnan, och drömmarna, fantasin, viljan och kärleken i den andra. Det är inget jäkla livspussel. Det är en förhoppning om att inte falla ihop i en hög av utmattning, en förhoppning som närs av de där korta ögonblicken. Av de där drömmarna. Av den där livslånga brutala kärleken till platsen, som har en sällsynt förmåga att smeka just när man är färdig att ge upp.

Det handlar också om nån slags förmåga att blunda för det fula, det misskötta – bara precis för att inte bli galen av prestationsångest.

Livspussel…Bah! Så dumt uttryck!

Jag samlar på ögonblicksbilder. Ibland…nån gång…förmår jag att sätta ord eller sång på det. Det är den största njutningen. Men oftast fastnar ögonblicksbilderna i minneskofferten, där de får ligga. Som tusentals bleknande fragment av ett liv fullt av drömmar. Som bara passerade förbi.

Mitt eget ställe

Nu har jag bott på min skruttgård i mer än 28 år och det är snart ingen mer än jag som tycker att jag ska fortsätta göra det…

Somliga år har här varit vackert som en dröm.
…andra år har det varit kaos…

Vissa dagar vill jag bo någon annanstans. Vissa dagar är Annanstans en plats där det är plusgrader året om och där man går längs strandpromenaden på kvällen innan man intar en sen supé på en trevlig restaurang nånstans. Andra dagar är Annanstans en tom industrilokal där begreppet öppen planlösning får en ”större” innebörd.

Somliga dagar handlar bo-bilderna i skallen om en enslig liten skogsgård med knappt någon körbar väg de sista tre kilometerna fram till den gnisslande delade trädörren.

Ibland blir bilderna av Annanstans en husbåt i London. Ibland ett förfallet slott i Provence. Eller den nedlagda tågstationen i Faugere. Eller ett gatuhus i Åhus. Eller en husbil. Stenhus på Capri. Lägenhet i Köpenhamn. En ryggsäck och ett världsäventyr.

Alla möjligheter gör mig matt.

Så – jag bor kvar i mitt skrutthus. Som jag gillar. Där jag – faktiskt – kan göra vad jag vill. Hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill.

 

Hösten är smärtsamt vacker

13325672_10154853145693066_2129872022869402556_n

Nu är det höst på gården.
Hösten här är vacker, med den blommande ljungen i backarna och det otroliga färgskådespelet där blandskogen bryter horisonten och är det som står mellan byn och heden vid havet. Himlen är också mer dramatisk på hösten, med fantastiska lilarosa solnedgångar och soldisiga morgnar. Stormblåa skyar spelar fia-med-knuff med klara, kyliga ljusblå dagar. Alla dagar är blå. Som en osedvanligt vacker begravning. Sorg och tacksamhet fyller tiden, som ett stilla förväl.

Röja, skörda, såga, hugga ved och skynda att skydda och förbereda sig för vintern. Promenader med hundarna på höstdoftande, fuktiga skogsstigar. Tillbakablick och bokslut. Ett litet lugn. Och karma.

Av någon outgrundlig anledning, verkar hösten alltid vara skördetid även för årets förhållning till livet. På hösten blir man lämnad. På hösten lämnar man. På hösten samlar man ihop sig, slänger bort det som bara tagit energi och lutar sig tillbaka i den gamla fåtöljen med en bok man läst förut och som man vet att man tycker om. Men först efter ett dagsverke av muskelkraft och släpa tunga grenar, laga uthusdörrar och bära undan trädgårdsmöbler. Sommarens lek är över. Hösten är vuxentid.

En bukett av de skulpterade frökapslarna från vallmon, några bladrankor från vinet och blå höstaster, får återge och förstärka höstfärgerna från köksfönstret bakom den vinröda 40-talsvasen. Den som får lov att ta stor plats på köksbordet när det är oktober.

Tittar man på listan från i våras, då när sommaren kändes oändlig – och en fnittrig förväntan på allt som kan hända skapade ännu en tidsoptimistisk planering – så kan man bara skaka på huvudet över hur ung och naiv man var i våras. Samma visa varje år.

Våren lovar allt och på hösten står man där, i allt det vackra, och inser att de löftena var som en gift älskares fagra ord. Löften som inte betyder något annat än stundens åtrå och hetta. Och som blir till en fulländad smekning på en vårlängtande kind. Det blir aldrig mer perfekt än just då och den känslan är så stark att det känns som om det är värt allt. För varje dag bleknar bilden, men hoppet stannar hela sommaren. Det tar hela sommaren för Längtan, som kom med våren, att försvinna ut ur sceneriet som ett skepp i solnedgången. Bakom sig lämnar den sprakande färger, dramatik…och en sval vind som man vet snart blir isande. Så man tar förväl igen. Och går vidare. Igen. Sätter sig med boken framför brasan och känner sig ett år äldre. Ett år mer sliten – men ett år klokare.

Sol, lugn och harmoni

IMG_2142Lördag och ledig. För många har sommarlovet börjat. I hagen går fyra hästdamer och latar sig – för två av dem är det sista sommaren, men det bekymret tar vi när det kommer…inte nu. Sommar och jag njuter. Helt och fullt. Det är något som är annorlunda denna sommar. Något som gör att jag känner mig tämligen harmonisk, fokuserad och motiverad. Kan inte sätta fingret på vad det är, men jag njuter likafullt av det.
Jo – jag blir fortfarande skitförbannad på saker och jo, jag ägnar mycket tid åt tankearbete som leder fram till olika slutsatser och ställningstagande…Men…Den där harmonin…var har den kommit ifrån? Kan det vara sommaren? Att slippa frysa och slita mer än önskvärt, som man gör här på gården på vintern? Delvis, kanske. Kan det vara att jag tränat ett tag nu och att kroppen tackar mig med mindre smärta och migrän? Det kan absolut vara en orsak. Är det de fasta rutinerna, vardagslunken här på gården, med mig och mina djur? Det är absolut något jag gillar jättemycket!
Jag tror det är alltihop…men mest av allt tror jag att det beror på åldern. Jag tror att jag äntligen kommit ifatt min egen ålder. Att jag kan, utför, gör ungefär så mycket som är fullständigt normalt att kunna, utföra och göra så här när sista halvan av livet fått ta form några år. Mina grundläggande värderingar har landat i en trygghet där jag faktiskt uppskattar mig själv för mina åsikter, värderingar. Örnen har landat , liksom.
Det har inget med rigiditet eller brist på nyfikenhet att göra. Den finns där – nyfikenheten. Även om den tar sig något andra uttryck än tidigare. Nu finns det en begränsning på vad stillande av nyfikenheten får kosta…typ…ibland…
Jag har landat – ännu mer än förut – i hur underbart det är att ha ett eget hem, en gård, där jag kan göra i princip vad jag vill. Vill jag bygga ett torn, så kan jag göra det (ja, det vill jag!), vill jag skaffa ännu fler djur, så är det mitt och bara mitt beslut (nä, det vill jag inte). Vill jag göra ett sak-letar-träd av krikonet, så gör jag det (gjort!).
Jag gör precis som jag vill här.
Den vetskapen gör mig lycklig. Just nu. Just här.

Ensam dam reser ensam

Så. Nu är jag gammal. Med barnbarn, värk och bleknande minnesbilder. Och livet är en tur- och returbiljett, så har jag definitivt påbörjat tillbakaresan. Jag har lite problem med det. Kanske hade jag haft mindre problem med det om jag inte varit ensam. Kanske inte. Jag väntar fortfarande på att livet ska komma igång, att jag bara måste göra lite ”grejor” först och sen ska livet komma igång….Eller rättare sagt, min medvetenhet kring det faktum att livet strax passerat gör sig påmint. Ofta. Om jag inte gör något snart, så kommer det att vara över. Förbi.

Jag har slängt mig ut i chans och dans så många gånger, älskat det, men också oroat mig över bristande trygghet, försörjningsansvar och elräkningar. De senaste åren har jag prioriterat trygghet.Jag vet inte riktigt om det är min ”grej”…
Kanske måste jag kasta mig ut igen…ta risker…engagera mig…hitta projekt som triggar och trilskas…Kanske är det hög tid att göra drömmen. Kanske är det nog med ursäkter. Kanske är det bara att hålla för ögonen och hoppa….

Ett blänk. En ögonblicksö.

Jag vill ju bara förtjusa världen en stund. Som de där små rävarna i Shobogenzos dikt. De där som bygger broar mellan ögonblicksöarna.

Det är så knepigt att måla drömmar, att sjunga drömmar. man vill ju ge. Det är det man vill. Ge en bit av det man ser när man vrider sin spegel – utåt. Inåt. Beskriva bilden – smärtan, längtan, det förtjusande, det förbryllande…

Man vill bygga en bro över ravinen mellan det man ser och det andra känner igen när de ser det. För att jag vill känna igen mig själv. I nån annan. Jag vill förstå nån annan. I mig själv. bygga bro över den djupa ravinen.
i en bild, en sång, en dikt…en tanke…

Det är en vindlande, vådlig vandring över den klyftan, med vågor som når ända över kanten och som tvingar en att korsa allt motstånd, att simma motströms. Att kämpa för livet. Ett jävla motstånd, är det! motströms, motströms, motströms…

Och sen…ibland…en scen nånstans…ett möte…Man vet när man tagit sig över….en ton som träffar…en textrad…en sträng som bågnar, vibrerar och skjuter som en pil mot ett annat hjärta…Och strålkastaren reflekterar i ett öga nedanför scenen. Och jag ser…att ögat ser…det blänker till…och mellan mitt hjärta och min röst finns inget motstånd just då…inget avstånd…och allt som kommer ut landar i ögat nedanför scenen.

Sen…när jag kliver av…ut i det dammiga rummet b a k o m…för varje steg…blir avståndet längre…mellan ögat…rösten…hjärtat. Som att lämna en älskade i ett litet rum för kärlek, svepa om sig kappan och vara helt naken under och kliva ut på gatan en tidig, tidig morgon och smyga hem längs husgavlarna medan tidningsbudet kommer cyklande och gatsoparbilen sveper bort de sista resterna av nattens drömmar.

Så åker man hem i natten. Tillbaka till gården. När jag svänger av från stora vägen – antingen den bakom skogen eller den som delar världen i ”vid havet” och ”uppåt-inåt landet” – så vill jag bara hem. Fort. Hem. När bilen rullar ner för den svagt hemåtlutande grusvägen, in mot stallet, så har jag redan knäppt loss bältet. Jag lämnar allt i bilen. Vill bara in i huset. Det omfamnande huset. Den öppna famnen. Huset. Jag och hunden går en runda upp mot skogen i mörkret. Är det stjärnor? Eller är det alldeles mörkt och jag går just där jag gått nästan varje kväll i många år. Jag känner varje sten, varje tuva. Jag vet exakt var stengärdet öppnar sig i en liten stig.

Jag gör allt snabbt när jag kommit hem. För jag längtar efter morgonen. Jag sover snabbt. För morgonen. Tidigt. Min trappa. Kaffe. Dis i försommaren. Bara jag och fåglarna. Hunden och katterna sover. Fåglarna sjunger och älvorna dansar. Min trappa är en gradäng. Lagom stor för mig. Gjord för mig, bara. Fåglarna ger konsert, de skvallrar, de berättar…de tjattrar och skämtar. Och där…ibland…en ton som träffar…en sträng som bågnar, vibrerar och skjuter som en pil rakt in i mitt hjärta. Och solen kommer in på scenen från öster och kittlar mig i mitt öga. Bländar mig nästan, fast lekfullt. Och jag ser…och mellan mitt hjärta och min värld här finns inget motstånd just då…inget avstånd…och allt som kommer till mig då, landar i mig. Som ett blänk. En hink med guld. Och jag reser mig, går in med kaffekoppen och tänker på de små rävarna i Shobogenzos dikt. Som bygger broar över raviner, mellan ögonblicksöarna.

Jag skiter i Gladiator-spel och brunnslock!

”Alltför dyster, Texas. Allt för dyster”, sa en vän till mig igår efter att ha läst min förra blogg. Tja, vad ska man göra, när man känner sig som resultatet av en tillfällig affär mellan en dekadent Patsy Cline och euforisk Charles Bukowski? Fast det är väl förmodligen förmätet att tänka så…”Vem tror du att du är”, SKRIKER Jante. Well….gå i mina skor en vecka och säg sedan om det var plågsamt eller kul. Eller ännu hellre – tala om för mig om det var plågsamt eller kul, så jag vet hur jag ska förhålla mig.

Igår var det en stackars privatbolagskommunalarbetande slamtömmare som fick ta del av en av mina mer aggressiva utläggningar. Kommunen jag bor i hade ”slamtömningskampanj” mitt i snöstormen i februari, då inga bilar kunde köra någonstans och då Vägverket vräkt upp enochenhalvmetersdrivor av snöis på min uppfart och en slamtömningsbil var ungefär det mest omöjliga som kunde köra in här. (Senare kom wwoofar-Jason och grävde ut mig och räddade mig.)
Grannkommunerna flyttade fram sina ”kampanjer”. Kommunen jag bor i, förklarade/svarade på min upprörda telefonfråga om varför i all världen man lagt en slamtömningskampanj  i februari mitt i snöstormen, med att ”vi har vår kampanj NU och kan du inte se till att lastbilen kommer fram och att brunnslocken kommer av, så får vi komma tillbaka om två månader och då kostar det trehundrakronor extra. Per brunn.”. No Mercy!

För ett par veckor sedan kom det ut en lapp i brevlådan som talade om att kommunen avser att göra en extra slamtömning, utöver kampanjen i februari, antingen vecka 16 eller 17. Så, man skulle således ta av brunnslocket (för det gör inte slamtömmarna) och ha det av i två veckor, eftersom man inte kan veta vilken dag slamtömningsbilen kommer. Barn, katter, hundar och andra djur…No Mercy!

Jag har bott här ute på landet i snart tjugoett år. Under de första femton åren lyfte slamtömmargubbarna av brunnslocket när de kom och la på det när de gick.
Igår kom slamtömmarbilen. Jag hade inte lyft av locket. Av diskussionsprincip. Av stridslusta. Slamtömmargubben förklarade att antingen fick jag lyfta av locket själv, eller skulle han köra härifrån utan att tömma. Och jag får betala ändå. Alternativt betala trehundra kronor extra per lock (jag har tre) för att han lyfte av locken. Sen fick jag lägga på dem själv.

Det var då…..Det var då den stackars slamtömmarkillen fick en utläggning om hur trist det blivit med en värld där No Mercy gäller, där det kostar extra för att man är kvinna eller gammal eller handikappad och ändå valt att bo på en gård, där slamtömmare och sopgubbar (jodå, jag har haft diskussionen med sopgubben också, eftersom de inte vill gå de fyra – 4! – meterna in till tunnorna, utan vill att de står vid vägen, där de välter så fort en lastbil kör förbi och då tar sopgubbarna inte tunnorna ändå….) inte på något sätt kan vara flexibla eller sjyssta.

Efter mitt ”utbrott” lugnade jag mig och monologen övergick i ett samtal, där slamtömmargubben berättade att det bor en gammal man en bit ifrån mig, som inte fått sin brunn tömd på tre år av samma anledning, att han – slamtömmargubben –  inte FÅR hjälpa till och att det finns några kollegor som gärna ”skvallrar” om det skulle komma fram att han gör det och då får han avdrag på sin lön!!!!!!! Det är f-n inte klokt!!!! Jag berättade om den tidigare slamtömmargubben som varit på min gård för nåt år sen och som var rent otrevlig och som sa till mig att ”kan man inte lyfta av sina brunnslock, så ska man bo i en lägenhet” och ”Du har själv valt att bo på landet utan man, då får du ta konsekvenserna”.
”Min” slamtömmargubbe berättade då att den arga slamtömmargubben inte var kvar på företaget, för han hade blivit ovän med alla kunder och blev en förlustaffär för det företagskommunala slamtömmarbolaget. Det kändes lite bra på nåt sätt i någon sekund, men sen tyckte jag lite synd om honom och började fantisera om hur han vantrivts på sitt jobb där man inte fick vara snäll och hur han kanske försökte driva fram en reaktion hos brunnshållarfolket och blev på så sätt till en arbetslös ”looser”, ett offer.
Jag berättade inte om dessa tankar för slamtömmargubben – för han hade redan börjat lyfta av mina lock. Två av dem. Det tredje…det stora, tunga locket…tog jag själv med hjälp av ett spett. Vi var rörande överens om att de borde vara två slamtömmargubbar i varje bil, så de kan lyfta brunnslock och hjälpas åt och på så skulle fler få jobb och det skulle vara trevligare att köra runt och suga skit om man hade sällskap i lastbilen och kunde göra ensamstående kvinnor, gamla , trötta gubbar och handikappade som valt att bo på landet lite gladare!

Det är så märkligt, tycker jag. Och tråkigt. Att vi blivit så fostrade av den nya tiden att vi plötsligt tycker det är helt ok att allt är helt osjysst. Att de som inte följer mönster och normer – i alla fall inte utan att ifrågasätta – hamnar som nån slags outsiders, loosers…förlorare, som ska ”väck” eller ”röstas ut”. TV gör det ena förnedringsprogrammet efter det andra om människor som inte ”håller måttet” – vare sig det gäller vill-du-bli-kändis-uttagningar eller människor med ostädade hem eller program där män ska välja en lagom tyst, lagom foglig men vacker, spontan och sexig kvinna eller där nannys ska lära föräldrar om relevanta straff för olydiga barn. Vi lever i Den Nya Tiden – vi lever i Gladiator-tiden. Tummen upp= du håller måttet. Du ler och ser allt från den ljusa sidan…hela tiden….klagar aldrig… Du är vacker, har rika, gifta föräldrar och har ett arbete som ger bonusar alternativt du har något annat som appellerar maktens tanke på ett jämnt flöde som tillfredsställer ett slit- och slängsamhälle.
Tummen ner = Du passar inte in i mallen och kastas till lejonen. Utrensning. Gå och häng dig eller bli uppäten. Eller gör dig till kugge i hjulet fort som fan! Fast helst – gå och häng dig, för du är ett kopparspik i granroten. En nagel i ögat. Tärande, inte närande.

På kejsarläktaren sitter bankdirektörer och styrelseproffs, makthavare och schauvinister. Med en ytterst liten rörelse, på några sekunder, är du bedömd. Tummen upp…YES! Räddad!! I alla fall tills nästa bedömning. Du får en chans till som människa. Tummen ner…dömd till eländes elände. Enda chansen till räddning är att ta mössan i hand, titta i golvet och be om ursäkt för att du är du och genast förvandla dig till någon annan.
Bredvid sitter medlöparna och nickar. Några av dem kan själv berätta att de tidigare också varit förlorare, men att de anpassat sig, gjort en total make-over, städat sitt hem och lärt sina barn veta hut.
Solidaritet är numera ett ord som vi lär oss smakar illa. De nya strukturerna ristas i sten, känns det som. Konungabröllop är kul och viktigt, politiska val är trist och långt bort. Håll käften och var söt, som Vita Andersen skrev.

Det fanns påvar och maktpsykopater innan också…men då fanns det åtminstone ett högljutt motstånd. Det fanns mod och solidaritet, demonstrationer och ä r l i g a försök att visa på alternativ. Jodå….det finns fortfarande….l i t e g r a n n. I skymundan. Och för guds skull opolitiskt. För motstånd är inte intressant och roar inte. Inte på samma sätt som förnedring…Förnedring säljer! Det är som om njutningen av att ha någon a n n a n under klacken, att ha makt är det som får samhällskuggarna att rulla…fortare…fortare…fortare….

Jag skiter i strukturerna. Jag gillar solidaritet. Jag ska åka upp och prata med gubben som inte fått sin skitbrunn tömd på tre år. Jag gillar inte medlöpare. Jag gillar inte Gladiator-tiden. Jag gillar inte …fortare…fortare…fortare….

Så  – jag borstar inte håret. Jag tar inte av pyjamasen när jag klär på mig. Jag städar inte. Jag skiter i att flytta soptunnorna de fyra meterna ut till vägen. Jag ser inte på Idoluttagningarna. Jag sätter inte mina barn i skamvrån. Jag tänker inte gå i parad där någon ska säga om jag duger eller inte. Jag skiter i Gladiatorspel och tycker att tumviftarna ska använda sina tummar att sitta på. Så…jag skriver dystert och föredrar sällskapet av de som ändå vågar stå upp…alldeles oavsett om de är ”outsiders”, ”loosers” eller ”bortröstade”. Jag skriver dystert, är politisk och håller inte käften och är söt –  för jag vill leva. Och om det betyder att jag måste leva utanför, så tänker jag göra det. Men inte tyst.

I vackra filmer blöder inga knän…

Trodde jag var på väg upp….mot ljusare tider. Var det bara inbillning? Har hålets kant, där jag trodde jag nu lyckats klamra mig fast en stund, bara varit en schimär, ett fantasifoster? Har min vilja att befinna mig tillsammans med medmänniskor, min vilja att smälta in, flyta på,  gjort blicken oskarp eller rent av gett den en tunn film av illusioner? Har jag valt detta? Har jag valt dessa såriga händer och skavda knän? Har jag valt detta?

Jag har hållit drömmens flagga framför mig, skjuten från höften och pekandes upp mot himlen. Som ett skydd, som ett svärd. Jag har samlat alla goda ting i en burk i köksfönstret, för att påminna mig om det vackra i livet. Varje morgon har jag skruvat av locket, luktat och känt och förnimmat lycka. Sommar, kryddor, vänner, lek, musik, hästar, hav….

Men – imorse vaknade jag och undrade varför. Varför fortsätta kämpa som en galning och tro att det finns något som helst utrymme för drömmar parallellt med överlevnad? Jag väntar…väntar på att mina uttryck och drömmar ska träffa något, något som reflekterar, som skickar tillbaka bekräftelse, styrka, stabilitet…men jag kommer inte ens dit. Dit där mitt drömspjut kan skicka iväg mina uttryck. Jag har dem bara i handen….jag hittar inte avtryckaren…

Vi är snart klara i studion. En dag till innan mixning. Jag är nöjd. Men vad mer då? Jag har det i handen – vartåt ska jag rikta spjutet.

Jag odlar. Jag har fått stugor, som ska byggas om och anpassas efter min dröm om ett artist´s residence. Jag har fått stugor – men kan inte hämta dem….Jag har det i handen…jag ser inte att sikta….

Jag vill ut och spela. De finaste musikerna jag vet är med. Jag har det i handen….hittar inte avtryckaren…

Sju olika versioner av de fem första kapitlen är skrivna. Jag har en berättelse. Jag har det i handen…kan inte sikta….

Framför ögonen spelas en film upp där allt är rätt….där skjuter jag drömmar från höften och klipper vissnade rosor i blommig klänning och hatt med vida brätten…I vackra filmer blöder inga knän…Filmen gör mig nog blind för verkligheten…Där jag är, växer bara skam och vildrosor…Men om jag lutar  huvudet bakåt och tittar upp, rakt upp, så ser jag ändå ljus och moln och en himmel. Jag vill dit. Så länge jag orkar, vill jag dit. Jag famlar mig fram i tillvaron, krafsar och river tills mina händer blöder och på riktigt går allt ut på att överleva. På riktigt.

Status: Vardag

Känns som om det var länge sedan jag bloggade. Har liksom inte haft nåt att säga. När vardagen bara går, med sysslor och göromål och världen liksom bara HÄNDER utanför min lilla värld på gården…så finns det liksom inte så mycket att tillägga.

På gården är vårbruket i full gång. Fröer ska i jorden, såbäddar ska gödslas, potatisland grävas. Jag föredrar att ta bort gamla löv och kvistar och döda grenar på våren istället för på hösten. De många löven ger vinterskydd och lite näring för växterna under vintern och eftersom jag haft wwoofare här sedan februari, så är trädgården i bättre vårskick än nånsin förut.

Att ha wwoofare här är en fröjd. Det innebär visserligen att jag MÅSTE laga ordentlig mat till mina gäster tre gånger om dagen, men det är ganska kul. Mina wwofare får nybakade källarfranska varje morgon. Det är uppskattat.

I påsk var här konstutställningar och café i Röda Huset och nu har jag Café Himmavid öppet varje söndag 11-17. Jag har inte marknadsfört det speciellt mycket och det känns rätt…det ska liksom smygas igång. Så jag bakar varje söndagsmorgon. Det är kul – fast min spis/ugn håller på att lägga av och jag har inte råd att köpa ny. Men än så länge går det an.

Inspelningen börjar ta form. Vi har 6 låtar av 11 helt färdiga och det känns bra, bra bra! Det här är det bästa jag gjort i musikväg – enligt mig själv – och bättre än så kan jag inte. För första gången känns det som om det viktigaste är att jag själv blir nöjd. Visserligen kul om andra gillar. Men jag är nöjd….det är en egendomlig känsla.

Har börjat fundera nya projekt så smått, pratat med kollegor och bollat idéer. Har till och med levererat en text till Nya Upplagan.

Är igång med ridningen. Tränar inte. Kämpar med ekonomin  i uppförbacka, men har gjort min första, egna ordentliga projektbeskrivning av mitt Artist´s Residence….

Det är vår. Varje dag går. Allt vaknar. Jag också. Tillförsikt och arbete och vardag.
Tar inte in sorg och svårigheter. Varken mina egna eller världens.
Ro.

Med hakan mot kanten och en ängel i huset!

Just när jag tänkte att; ”Jag orkar inte mer. Nu säljer jag gården, ger upp och sätter mig nånstans isolerad där jag slipper utsätta mig själv för nånting överhuvudtaget”.  Just när jag tänkte att;  Detta är vad jag på något sätt är värd…eller inte värd….”. Då hände det!….vände det?

Eller ja….det är fortfarande kaotiskt och ekonomisk misär….men ändå. Nånstans där framme skymtar ljus och fler ögonblick.

Nu letar sig solstrålar in genom mitt sovrumsfönster, speglar sig i den gamla tennspegeln och landar, kittlar mig på min näsa tidigt, tidigt varje morgon. Nu klampar kajorna på mitt tak och låter som fullvuxna karlar ovanför mitt huvud. Deras tjatter ekar i skorstensventilen och har sedan många, många år fått ersätta klockradion. De bor i min skorsten och jag tycker om att vi delar samma adress.

På andra sidan landsvägen dansar älvorna i gryningen och bakom trädtopparna kliver solen upp. Varje morgon. Som ett nytt under.

Och just när jag tänkte att jag inte längre ska dela den här upplevelsen – och allt arbete –  och snön som aldrig verkade försvinna – med någon annan än mig själv….om jag nu överhuvudtaget skulle vara kvar – så kom wwoofer Jason hit och jag tror nästan att han är en ängel. Plötsligt har både mitt hem och mitt sinne fått lugn och ro. Stallet är vackert igen. Mitt kök ser inte längre ut som om Charles Bukowski våldgästat det under några månader, till och med blommorna i mina fönster ler. Och källaren är full av uppsågad ved och det är varmt i huset. Och han ritar med dottern och spelar poplåtar på sin ukulele. Jag tror han är en ängel.

Och det var dags att spela in skivan. Vi var tre dagar i studion i Vallarum och skapade musik. Musik som bara funnits inuti min skalle och som plötsligt blev musik. Låtar att bli glad av. Eller eftertänksam. Eller bara njuta av. Och mina vänner kom till studion och spelade på sina instrument och tyckte om mina sånger och producent Christoffer förstod mina bilder och fyllde dem med färger och vackra toner.

En dag var wwoofer Jason med i studion. På några minuter hade han ritat av kontrollrummet. Sen tog han fram datorn och gjorde ett jättevackert omslag till min skiva. Jag tror han är en ängel.

Alla grunder är inspelade. All sång är satt. Nu väntar lite fix och trix och finslipning. Sen har jag gjort min skiva. Tillsammans med mina vänner. Jag är nöjd. Bättre än så kan jag inte.

Och sen ringde Patz och berättade att hon köpt en sprillans ny bil. Jag har aldrig haft en väninna med en sprillans ny bil, tror jag. Och så sa hon att jag inte kan köra omkring i en så dålig och farlig bil som jag gjort hur länge som helst. Och så gav hon mig den fina Volvo kombin med centrallås som inte alls är gammal och farlig.

Och jag är tacksam över förståelse och omtanke, som min prövade omgivning visat. I will make it up to you!

Vi har börjat sortera grejor – Jason och jag och dottern – som ska säljas i affären. Mitt gedigna samlande av ALLT under nästan 30 år ska få ett slut. Efter att bara ha börjat rota i bråten, så har vi fyllt hela affärslokalen med allehanda ting. Jag kommer att kunna sälja saker och ting hela året och fortfarande ha ett övermöblerat hem. Jag fattar det nu…..
Och i påsk ska det vara utställning här igen. Det blir en jättebra utställning med Lena och Jason och våffelförsäljning och musikjam och roligheter och galenheter och vår, vår, vår!!!!

Och jag har kravlat mig upp ur det svarta, gyttjiga hålet. Just nu vilar jag hakan mot kanten och tittar, lite leende, på världen där uppe. Den är allt lite vacker i alla fall, med sina sprängande lövknoppar på syrénen, med katterna som börjat jaga sina solkusiner, med kaffetåren på yttertrappan. I denna känsla vill jag vara.