När vinden viner och ögonen fladdrar…

Det är märkligt hur ofta vädret ute synkar med mitt humör! Eller är det kanske så, att det är tvärtom? När vinden blåser kallt, det knakar i huset och äppelblommorna vägrar slå ut i kylan (Vilket kanske är tur!), så vill jag bara sitta i soffan och TÄNKA. Inte prestera. Bara tänka. Det betyder nästan samma sak för mig om det skrivs utan ”prickar”. Att TANKA.
Det finns alldeles för lite självvald tid för att tänka. Men desto mer tid där man måste prestera. För annars kommer det inga stålar in. Och då kan man inte göra något av det man ”måste”…eller vill… på den lilla tiden som blir över. Efter prestera och den tid man skulle vilja ha till att tänka.

Fast många ”måsten” går före tänka-tiden. Fast efter prestera. DET ÄR FEL ORDNING!! Och när jag tänker så…att det är fel ordning…då ”trillar alla bollarna jag måste ha som livsjonglör ner i huvudet och lamslår mig för en stund.

I år MÅSTE jag göra vid mina fönster. Och mina obefintliga stuprännor. Och eftersom här varit översvämning i fem (5!) månader, så har jag inte kunnat köra in på min fastighet under likaledes fem (5) månader. Det är dikesföretaget i byn som rasat, just precis här hos mig. Och det måste grävas upp och läggas om i sommar.

Och jag MÅSTE göra lägenheten i Röda Huset färdig, med lister och trösklar och silikon och färg, så att jag kan börja hyra ut det veckovis. Gärna i sommar, men troligtvis inte. Och så är det den gamla lanthandeln…där jag vill sälja lite skojiga retroprylar och tingel-tangel, så att jag samtidigt kan låta mitt överbelamrade hem andas lite mellan prylarna…

Hundar ska tränas.

Hästar ska tränas.

Min kropp skulle också behöva tränas.

I byrålådan ligger hundra nya låtskisser. Jag har en hemmastudio. Som jag inte begriper.

Om några månader har jag och bandet några små, coronasäkra, spelningar.

Vi måste repa.

Sommarhagen saknar staket eftersom jag fällt träd längs stengärdet. Där är det fullt av stubbar nu.

Inne i trädgården har en övervuxen grandunge fällts. Hade inte det blivit gjort, så hade den trillat av sig själv i nästa storm. Mina vänner kom en dag och hjälpte mig rensa undan grenar och kvistar som låg kvar på marken, men det som låg i översvämningen kunde vi inte flytta. Det ligger där än. I vattnet.

Min studio ska få en cowboyveranda. Den är påbörjad…

Mitt stora uthus är…fallfärdigt? Går det att rädda? Eller ska jag ”offra” det och låta det falla ihop?

Och mitt eget skrivande…släktsagan…När finns det tid för den?

DET SKA VARA TRÄDGÅRDSKONSERTER HÄR I SOMMAR OCKSÅ – men det tarvar inte så mycket jobb. Det är bara kul! Det är ”TANKA UTAN ATT TÄNKA” 🙂

Men först…måste jag…PRESTERA. Alltså jobba för brödfödan.

Jag kokar lite kaffe först.

foto: E.Brumark

Det finns inga livspussel, bara tusentals fragment av ögonblicksbilder

”Få ihop livspusslet”, säger de. Som ett uttryck för hur svårt det är att få ihop jobb, barn, fritid, hem…till en vacker bild man kan rama in och hänga upp på väggen så att alla andra kan se hur fint man har det.

Det förutsätter att spillrorna av ens liv ändå utgörs av EN enda bild, som av olika anledningar splittrats upp i småbitar, som då ska just pusslas ihop. Som om det är en möjlighet, som om det är möjligt, bara man anstränger sig…Med lite fokus, envishet och koncentration och ihärdighet så ska det gå…

Det är väl det dummaste uttrycket som finns och den värsta prestationsångestframkallande beskrivning av hur man ska leva sitt liv, som kan tänkas.

Livet är inte ETT pussel, en bild…Det är tusentals fragment av bilder som inte på något sätt passar ihop. I alla fall mitt. I bästa fall lyckas jag i små ögonblick skapa något som med lite fantasi kan se ut som en bild av en bleknad – beaten and battered – dröm. I en liten hörna nånstans av livet. Som varar bara i ännu ett kort ögonblick.

Att bo på den här gården är en ständig kamp med naturen, pengarna, tiden och orken i ena ringhörnan, och drömmarna, fantasin, viljan och kärleken i den andra. Det är inget jäkla livspussel. Det är en förhoppning om att inte falla ihop i en hög av utmattning, en förhoppning som närs av de där korta ögonblicken. Av de där drömmarna. Av den där livslånga brutala kärleken till platsen, som har en sällsynt förmåga att smeka just när man är färdig att ge upp.

Det handlar också om nån slags förmåga att blunda för det fula, det misskötta – bara precis för att inte bli galen av prestationsångest.

Livspussel…Bah! Så dumt uttryck!

Jag samlar på ögonblicksbilder. Ibland…nån gång…förmår jag att sätta ord eller sång på det. Det är den största njutningen. Men oftast fastnar ögonblicksbilderna i minneskofferten, där de får ligga. Som tusentals bleknande fragment av ett liv fullt av drömmar. Som bara passerade förbi.