Ensam dam reser ensam

Så. Nu är jag gammal. Med barnbarn, värk och bleknande minnesbilder. Och livet är en tur- och returbiljett, så har jag definitivt påbörjat tillbakaresan. Jag har lite problem med det. Kanske hade jag haft mindre problem med det om jag inte varit ensam. Kanske inte. Jag väntar fortfarande på att livet ska komma igång, att jag bara måste göra lite ”grejor” först och sen ska livet komma igång….Eller rättare sagt, min medvetenhet kring det faktum att livet strax passerat gör sig påmint. Ofta. Om jag inte gör något snart, så kommer det att vara över. Förbi.

Jag har slängt mig ut i chans och dans så många gånger, älskat det, men också oroat mig över bristande trygghet, försörjningsansvar och elräkningar. De senaste åren har jag prioriterat trygghet.Jag vet inte riktigt om det är min ”grej”…
Kanske måste jag kasta mig ut igen…ta risker…engagera mig…hitta projekt som triggar och trilskas…Kanske är det hög tid att göra drömmen. Kanske är det nog med ursäkter. Kanske är det bara att hålla för ögonen och hoppa….

Jag skiter i Gladiator-spel och brunnslock!

”Alltför dyster, Texas. Allt för dyster”, sa en vän till mig igår efter att ha läst min förra blogg. Tja, vad ska man göra, när man känner sig som resultatet av en tillfällig affär mellan en dekadent Patsy Cline och euforisk Charles Bukowski? Fast det är väl förmodligen förmätet att tänka så…”Vem tror du att du är”, SKRIKER Jante. Well….gå i mina skor en vecka och säg sedan om det var plågsamt eller kul. Eller ännu hellre – tala om för mig om det var plågsamt eller kul, så jag vet hur jag ska förhålla mig.

Igår var det en stackars privatbolagskommunalarbetande slamtömmare som fick ta del av en av mina mer aggressiva utläggningar. Kommunen jag bor i hade ”slamtömningskampanj” mitt i snöstormen i februari, då inga bilar kunde köra någonstans och då Vägverket vräkt upp enochenhalvmetersdrivor av snöis på min uppfart och en slamtömningsbil var ungefär det mest omöjliga som kunde köra in här. (Senare kom wwoofar-Jason och grävde ut mig och räddade mig.)
Grannkommunerna flyttade fram sina ”kampanjer”. Kommunen jag bor i, förklarade/svarade på min upprörda telefonfråga om varför i all världen man lagt en slamtömningskampanj  i februari mitt i snöstormen, med att ”vi har vår kampanj NU och kan du inte se till att lastbilen kommer fram och att brunnslocken kommer av, så får vi komma tillbaka om två månader och då kostar det trehundrakronor extra. Per brunn.”. No Mercy!

För ett par veckor sedan kom det ut en lapp i brevlådan som talade om att kommunen avser att göra en extra slamtömning, utöver kampanjen i februari, antingen vecka 16 eller 17. Så, man skulle således ta av brunnslocket (för det gör inte slamtömmarna) och ha det av i två veckor, eftersom man inte kan veta vilken dag slamtömningsbilen kommer. Barn, katter, hundar och andra djur…No Mercy!

Jag har bott här ute på landet i snart tjugoett år. Under de första femton åren lyfte slamtömmargubbarna av brunnslocket när de kom och la på det när de gick.
Igår kom slamtömmarbilen. Jag hade inte lyft av locket. Av diskussionsprincip. Av stridslusta. Slamtömmargubben förklarade att antingen fick jag lyfta av locket själv, eller skulle han köra härifrån utan att tömma. Och jag får betala ändå. Alternativt betala trehundra kronor extra per lock (jag har tre) för att han lyfte av locken. Sen fick jag lägga på dem själv.

Det var då…..Det var då den stackars slamtömmarkillen fick en utläggning om hur trist det blivit med en värld där No Mercy gäller, där det kostar extra för att man är kvinna eller gammal eller handikappad och ändå valt att bo på en gård, där slamtömmare och sopgubbar (jodå, jag har haft diskussionen med sopgubben också, eftersom de inte vill gå de fyra – 4! – meterna in till tunnorna, utan vill att de står vid vägen, där de välter så fort en lastbil kör förbi och då tar sopgubbarna inte tunnorna ändå….) inte på något sätt kan vara flexibla eller sjyssta.

Efter mitt ”utbrott” lugnade jag mig och monologen övergick i ett samtal, där slamtömmargubben berättade att det bor en gammal man en bit ifrån mig, som inte fått sin brunn tömd på tre år av samma anledning, att han – slamtömmargubben –  inte FÅR hjälpa till och att det finns några kollegor som gärna ”skvallrar” om det skulle komma fram att han gör det och då får han avdrag på sin lön!!!!!!! Det är f-n inte klokt!!!! Jag berättade om den tidigare slamtömmargubben som varit på min gård för nåt år sen och som var rent otrevlig och som sa till mig att ”kan man inte lyfta av sina brunnslock, så ska man bo i en lägenhet” och ”Du har själv valt att bo på landet utan man, då får du ta konsekvenserna”.
”Min” slamtömmargubbe berättade då att den arga slamtömmargubben inte var kvar på företaget, för han hade blivit ovän med alla kunder och blev en förlustaffär för det företagskommunala slamtömmarbolaget. Det kändes lite bra på nåt sätt i någon sekund, men sen tyckte jag lite synd om honom och började fantisera om hur han vantrivts på sitt jobb där man inte fick vara snäll och hur han kanske försökte driva fram en reaktion hos brunnshållarfolket och blev på så sätt till en arbetslös ”looser”, ett offer.
Jag berättade inte om dessa tankar för slamtömmargubben – för han hade redan börjat lyfta av mina lock. Två av dem. Det tredje…det stora, tunga locket…tog jag själv med hjälp av ett spett. Vi var rörande överens om att de borde vara två slamtömmargubbar i varje bil, så de kan lyfta brunnslock och hjälpas åt och på så skulle fler få jobb och det skulle vara trevligare att köra runt och suga skit om man hade sällskap i lastbilen och kunde göra ensamstående kvinnor, gamla , trötta gubbar och handikappade som valt att bo på landet lite gladare!

Det är så märkligt, tycker jag. Och tråkigt. Att vi blivit så fostrade av den nya tiden att vi plötsligt tycker det är helt ok att allt är helt osjysst. Att de som inte följer mönster och normer – i alla fall inte utan att ifrågasätta – hamnar som nån slags outsiders, loosers…förlorare, som ska ”väck” eller ”röstas ut”. TV gör det ena förnedringsprogrammet efter det andra om människor som inte ”håller måttet” – vare sig det gäller vill-du-bli-kändis-uttagningar eller människor med ostädade hem eller program där män ska välja en lagom tyst, lagom foglig men vacker, spontan och sexig kvinna eller där nannys ska lära föräldrar om relevanta straff för olydiga barn. Vi lever i Den Nya Tiden – vi lever i Gladiator-tiden. Tummen upp= du håller måttet. Du ler och ser allt från den ljusa sidan…hela tiden….klagar aldrig… Du är vacker, har rika, gifta föräldrar och har ett arbete som ger bonusar alternativt du har något annat som appellerar maktens tanke på ett jämnt flöde som tillfredsställer ett slit- och slängsamhälle.
Tummen ner = Du passar inte in i mallen och kastas till lejonen. Utrensning. Gå och häng dig eller bli uppäten. Eller gör dig till kugge i hjulet fort som fan! Fast helst – gå och häng dig, för du är ett kopparspik i granroten. En nagel i ögat. Tärande, inte närande.

På kejsarläktaren sitter bankdirektörer och styrelseproffs, makthavare och schauvinister. Med en ytterst liten rörelse, på några sekunder, är du bedömd. Tummen upp…YES! Räddad!! I alla fall tills nästa bedömning. Du får en chans till som människa. Tummen ner…dömd till eländes elände. Enda chansen till räddning är att ta mössan i hand, titta i golvet och be om ursäkt för att du är du och genast förvandla dig till någon annan.
Bredvid sitter medlöparna och nickar. Några av dem kan själv berätta att de tidigare också varit förlorare, men att de anpassat sig, gjort en total make-over, städat sitt hem och lärt sina barn veta hut.
Solidaritet är numera ett ord som vi lär oss smakar illa. De nya strukturerna ristas i sten, känns det som. Konungabröllop är kul och viktigt, politiska val är trist och långt bort. Håll käften och var söt, som Vita Andersen skrev.

Det fanns påvar och maktpsykopater innan också…men då fanns det åtminstone ett högljutt motstånd. Det fanns mod och solidaritet, demonstrationer och ä r l i g a försök att visa på alternativ. Jodå….det finns fortfarande….l i t e g r a n n. I skymundan. Och för guds skull opolitiskt. För motstånd är inte intressant och roar inte. Inte på samma sätt som förnedring…Förnedring säljer! Det är som om njutningen av att ha någon a n n a n under klacken, att ha makt är det som får samhällskuggarna att rulla…fortare…fortare…fortare….

Jag skiter i strukturerna. Jag gillar solidaritet. Jag ska åka upp och prata med gubben som inte fått sin skitbrunn tömd på tre år. Jag gillar inte medlöpare. Jag gillar inte Gladiator-tiden. Jag gillar inte …fortare…fortare…fortare….

Så  – jag borstar inte håret. Jag tar inte av pyjamasen när jag klär på mig. Jag städar inte. Jag skiter i att flytta soptunnorna de fyra meterna ut till vägen. Jag ser inte på Idoluttagningarna. Jag sätter inte mina barn i skamvrån. Jag tänker inte gå i parad där någon ska säga om jag duger eller inte. Jag skiter i Gladiatorspel och tycker att tumviftarna ska använda sina tummar att sitta på. Så…jag skriver dystert och föredrar sällskapet av de som ändå vågar stå upp…alldeles oavsett om de är ”outsiders”, ”loosers” eller ”bortröstade”. Jag skriver dystert, är politisk och håller inte käften och är söt –  för jag vill leva. Och om det betyder att jag måste leva utanför, så tänker jag göra det. Men inte tyst.

I vackra filmer blöder inga knän…

Trodde jag var på väg upp….mot ljusare tider. Var det bara inbillning? Har hålets kant, där jag trodde jag nu lyckats klamra mig fast en stund, bara varit en schimär, ett fantasifoster? Har min vilja att befinna mig tillsammans med medmänniskor, min vilja att smälta in, flyta på,  gjort blicken oskarp eller rent av gett den en tunn film av illusioner? Har jag valt detta? Har jag valt dessa såriga händer och skavda knän? Har jag valt detta?

Jag har hållit drömmens flagga framför mig, skjuten från höften och pekandes upp mot himlen. Som ett skydd, som ett svärd. Jag har samlat alla goda ting i en burk i köksfönstret, för att påminna mig om det vackra i livet. Varje morgon har jag skruvat av locket, luktat och känt och förnimmat lycka. Sommar, kryddor, vänner, lek, musik, hästar, hav….

Men – imorse vaknade jag och undrade varför. Varför fortsätta kämpa som en galning och tro att det finns något som helst utrymme för drömmar parallellt med överlevnad? Jag väntar…väntar på att mina uttryck och drömmar ska träffa något, något som reflekterar, som skickar tillbaka bekräftelse, styrka, stabilitet…men jag kommer inte ens dit. Dit där mitt drömspjut kan skicka iväg mina uttryck. Jag har dem bara i handen….jag hittar inte avtryckaren…

Vi är snart klara i studion. En dag till innan mixning. Jag är nöjd. Men vad mer då? Jag har det i handen – vartåt ska jag rikta spjutet.

Jag odlar. Jag har fått stugor, som ska byggas om och anpassas efter min dröm om ett artist´s residence. Jag har fått stugor – men kan inte hämta dem….Jag har det i handen…jag ser inte att sikta….

Jag vill ut och spela. De finaste musikerna jag vet är med. Jag har det i handen….hittar inte avtryckaren…

Sju olika versioner av de fem första kapitlen är skrivna. Jag har en berättelse. Jag har det i handen…kan inte sikta….

Framför ögonen spelas en film upp där allt är rätt….där skjuter jag drömmar från höften och klipper vissnade rosor i blommig klänning och hatt med vida brätten…I vackra filmer blöder inga knän…Filmen gör mig nog blind för verkligheten…Där jag är, växer bara skam och vildrosor…Men om jag lutar  huvudet bakåt och tittar upp, rakt upp, så ser jag ändå ljus och moln och en himmel. Jag vill dit. Så länge jag orkar, vill jag dit. Jag famlar mig fram i tillvaron, krafsar och river tills mina händer blöder och på riktigt går allt ut på att överleva. På riktigt.

Status: Vardag

Känns som om det var länge sedan jag bloggade. Har liksom inte haft nåt att säga. När vardagen bara går, med sysslor och göromål och världen liksom bara HÄNDER utanför min lilla värld på gården…så finns det liksom inte så mycket att tillägga.

På gården är vårbruket i full gång. Fröer ska i jorden, såbäddar ska gödslas, potatisland grävas. Jag föredrar att ta bort gamla löv och kvistar och döda grenar på våren istället för på hösten. De många löven ger vinterskydd och lite näring för växterna under vintern och eftersom jag haft wwoofare här sedan februari, så är trädgården i bättre vårskick än nånsin förut.

Att ha wwoofare här är en fröjd. Det innebär visserligen att jag MÅSTE laga ordentlig mat till mina gäster tre gånger om dagen, men det är ganska kul. Mina wwofare får nybakade källarfranska varje morgon. Det är uppskattat.

I påsk var här konstutställningar och café i Röda Huset och nu har jag Café Himmavid öppet varje söndag 11-17. Jag har inte marknadsfört det speciellt mycket och det känns rätt…det ska liksom smygas igång. Så jag bakar varje söndagsmorgon. Det är kul – fast min spis/ugn håller på att lägga av och jag har inte råd att köpa ny. Men än så länge går det an.

Inspelningen börjar ta form. Vi har 6 låtar av 11 helt färdiga och det känns bra, bra bra! Det här är det bästa jag gjort i musikväg – enligt mig själv – och bättre än så kan jag inte. För första gången känns det som om det viktigaste är att jag själv blir nöjd. Visserligen kul om andra gillar. Men jag är nöjd….det är en egendomlig känsla.

Har börjat fundera nya projekt så smått, pratat med kollegor och bollat idéer. Har till och med levererat en text till Nya Upplagan.

Är igång med ridningen. Tränar inte. Kämpar med ekonomin  i uppförbacka, men har gjort min första, egna ordentliga projektbeskrivning av mitt Artist´s Residence….

Det är vår. Varje dag går. Allt vaknar. Jag också. Tillförsikt och arbete och vardag.
Tar inte in sorg och svårigheter. Varken mina egna eller världens.
Ro.

Vid mitt köksfönster

Jag älskar att sitta vid mitt köksbord. Det är den bästa platsen i hela huset. Om jag vrider huvudet…ja, knappt det…lite lätt åt vänster, mot fönstret, så kan jag se grinden ut mot gatan och fånga sekunderna när bilarna, som oftast är på väg upp till Lokalföreningen för att köpa byggmaterial eller djurfoder, far förbi.

Rakt utanför fönstret, kan jag följa alla årstider på den förvuxna syrénen utanför det röda gästhuset. Idag är grenarna alldeles vita av frost och fjolårsblommorna, som aldrig blev avklippta, ser ut som små klasar av diamantsmycke som sträcker sig rakt upp mot himlen och de får mig plötsligt att fundera på vad rikedom är.

Fönsterkarmen i köket är fylld av både vackra ting, blommor och andra saker som av bekvämlighet hamnat där. De finns just där enligt samma system som saker hittat sin plats i resten av huset, det vill säga ett lättjans system.
Mitt i fönstret står en svart gammal fotogenlampa utan glashals.  Mot en av de små rutorna, mellan de vita träspröjsarna, står en inramad svartvit bild av ett vackert stugfönster lutad. Vid ena sidan ett konstverk från min dotter – ett orange blomstercollage utklippt från nån veckotidning med blankt papper som klistrats upp på en bit kartong. Några lavendelpåsar, anteckningsblock, idéboken, trädgårdsdagbok, några pennor, svärburken, julkort instuckna mellan blomsterkrukorna som står på rad – tre småblommiga pelargonior, två calanshoe (livsblad) – och en ampel upphängd på den ena fönsterkarmen i det tredelade fönstret . I ampeln, som är av koppar och som av ålder och brist på putsning fått en vacker, mörk patina, tjocka blad av en växt jag inte minns namnet på, men som jag fick av mormor för många år sedan och som blommar i överflöd varje sommar med klarblå klockor på spröda små stänglar och som tar in en bit himmel i huset alla snöfria månader.

En stor trälåda på köksbordet är fylld av sommarlöften. Där har jag satt ner äggkartonger, fyllt på med jord och stoppat ner fröer som snart ska bryta genom det svarta och utlova livskraft.

Jag har bytt ut de röda julgardinerna mot ett par tjocka, gula med gröna små ränder. De får hänga där tills efter påsk. Tills vårsolen kallar till utefika och våt, mjuk jord fylld med daggmaskar.

Mitt hem ligger fortfarande i träda och dammråttorna härstammar från när dvalan inträdde. Jag väntar på att ett plötsligt rus av vår och lite lycka och lite kraft ska få mig att städa, verkligen städa. Uppifrån och ner, rum för rum. Göra vackert. Göra i ordning. Ibland ser jag det framför mig. Hur jag far fram med skurborste och såpa, med huckle och städrock. Då känns det nästan som om det redan är gjort och jag kan behålla bilden av ett rent och vackert hem några timmar, tills verkligheten tar vid.

Då sätter jag mig vid köksbordet igen. Och tittar ut. På katten som vässar klorna mot hasselträdets stam vid den lilla lekstugan. På vattendroppet från den trasiga stuprännan, som rytmiskt och mjukt faller ner i den kvarglömda stora terracottakrukan  vid husknuten. Det är bara den ena kanten och halva ovansidan av krukan som syns i snön och jag bekymrar mig lite för om den kommer att spricka när vattnet i den fryser och smälter om vartannat.

Katterna vill fortfarande inte vara ute mer än korta stunder. Allt går fortfarande på lågvarv. Min lilla shetlandsponny har smitit ut några gånger ur hagen redan och det är nog mitt bästa vårtecken. Hon gör så, den lilla. Idag har jag stängt av hagen med en presenning, för att se om hon stannar kvar hela dagen. El eller andra stakethjälpmedel hjälper inte. Hon är en gammal dam med vanor och ovanor och hon gör lite som hon vill. Och hon säger att det finns grönt gräs någonstans där utanför hagen, utanför vår lilla värld här på gården. Man måste bara bestämma sig, samla mod, trotsa farorna och ge sig ut där, ut i världen bland människor och deras bilar, gevär, tidsbrist, ambitioner, pengar, rädslor…

Jag hoppas partiledarna kommer hit!

Jag hoppas att partiledarna för våra riksdagspartier kommer hit här till mig nån dag alldeles just nu. Då skulle jag bjuda in dem i mitt kalla kök, faktiskt också bjuda på kaffe och berätta om hur livet ter sig från en ensamstående, medelålders, kulturarbetande lantlollas utpost

Jag skulle visa dem runt i mitt älskade loppisfyndsövermöblerade renoveringsobjekt och berätta om drömmarna, om önskan att få odla min egen mat, om fantastiska möten och händelser där denna gård varit skådeplats – både för ett par hundra år sedan och under de dryga tjugo år som jag bott här.

Och jag skulle visa dem vad jag lärt mig – även om det är det lilla –  om hur man kan träna sig själv i kroppsspråk och ledarskap med häst. Och jag skulle berättat historien om hur jag hittade Dinah uttorkad och halvdöd på den där trappan i Moskva och om hemfärden i diplomatbil ett år senare.

Och jag skulle visat dem alla kryddorna och bersån och ”Trapper´s Nest” och var jag vill ha kobojsarhuset och berätta historien om mjölnaren och Emely.

Sen skulle vi gå in i köket igen, till kylan…och jag skulle berätta om hur skört livet är, om hur saker kan drabba en, om mordet på min bror, om mordet på min vän. Om hur det är att leva ett berg- och dalbaneliv. Om sorger man aldrig kommer över, men är tvungen att lära sig leva med.
Om hur världen ser ut både nerifrån och uppifrån. Om hur man kan göra felval, lita på fel människor. Om hur det är att vara kvinna. Om hur det är att vara konstnär. Om hur det är att ha ont i själen. Om hur det är att ha drömmar. Små drömmar – som att överleva. Stora drömmar – som att skapa storverk.

Och om hur orättvist det är att allt är dyrare för den som är fattig. Om hur ensamma kvinnor får betala högre räntor på banklån än män…och ännu högre om de är kulturarbetare…och ÄNNU högre om deras ekonomi är instabil…om de överhuvudtaget får låna – MEDAN män i samma bransch – bankvärlden – kan försnilla miljarder av andras pengar OCH ÄNDÅ få fantastiska ekonomiska möjligheter och bonusar.  Och jag skulle fråga varför man talar om klassresor…överhuvudtaget….som om den som varit fattig från början, men gjort en ”klassresa”…varit duktig….och jag skulle fråga varför inte alla barn får samma förutsättning från början istället….oavsett namn, födelseort, hudfärg, kön…

Jag skulle fråga om de vet hur stort bidragsförskottet, som ensamstående föräldrar får från Försäkringskassan när den andre föräldern inte bidrar med något, är. Och då skulle jag också nämna den mycket märkliga diskussionen som nyligen dykt upp i media, om hur synd det är om ”de ofrivilliga papporna” och fråga om de verkligen TROR att en könsmogen, vuxen man som blir pappa inte VET hur det går till, inte VET hur man undviker att bli ”ofrivillig pappa”.

Och så skulle jag fråga dem varför en ensamstående pappa anses duktig, medan en ensamstående mamma anses lite misslyckad?

OCH jag skulle vilja berätta om den gången jag och en kvinnlig kollega lade fram ett affärsförslag till en regional tjänsteman, som lyssnade och tyckte förslaget var lysande och sedan berömde oss två medelålders ”flickor” för det goda förslaget och talade om att han skulle tala med en manlig kollega till oss, som nog kunde genomföra affärsidén.

Och jag skulle vilja tala om skolan – om hur avsaknaden av näringsrik mat, nödvändiga näringsämnen som fiskleverolja, kompetenta och inspirerande lärare, trygga, snälla fritidsledarvuxna ersätts med monotoni, skräpmat, självupptagna vuxna, diagnoser och gallringssystem och ett barnens utanförskap. Och jag skulle berätta varför jag valt en Waldorfskola istället.

Sen skulle jag fråga varför den lilla, lilla del av jordens befolkning som utgör ”väst”, sätter normerna för alla på jorden och bestämmer vilka som får använda naturresurserna och vilka som ska svälta. Och jag skulle fråga vad det är som gör att dessa länder kallar sig demokratiska, när de egentligen minoritetsstyr resten av världen.

Och jag skulle fråga varför vi har gränser kring länderna som bara vissa får passera …egentligen…

Sen skulle jag spela en låt för dem på gitarren, läsa några dikter och berätta vad konsten och kulturen kan göra för världen.

Jag hoppas de kommer hit. Till en lantlollas sista utpost.

Vårförvirring!

Min förvirring är omfattande!

Å ena sidan massor av bra, spännande, fantastiska upplevelser på ingång. Skivinspelning nästa vecka. Bästaste musikerna och bästaste producenten….med dem är jag trygg. Ms M kollar mina texter, så de är språkligt ok, några får lyssna på demos och komma med kritik eller beröm. Äntligen en wwoofer på väg hit som kan hjälpa mig med allt som behöver fixas inför våren. VÅREN är på väg…äntligen!

Och jag tycker om att våren kommer sådär lockande. Inte över en natt, utan smygande, flirtande, lovande. Visserligen är jag så luttrad att jag vet att våren är ungefär lika pålitlig som en vacker älskare…men jag gillar den ändå i all sin busighet, ombytlighet. Just när man tror att man har en relation med våren, så kastar den med hårsvallet, knycker på nacken, ler och springer mot ett annat håll. Visst blir man vansinnig…men den där lilla smaken av vår man lyckades få…den gör en beroende, den gör en både ystert lycklig och fullständigt förvirrad. Man blir kär!

Å andra sidan. Osäkerhet…är mina låtar bra? Kan jag sjunga överhuvudtaget? Ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Ska jag bo kvar på gården? KAN jag bo kvar på gården? Kommer jag att bli TVUNGEN att lämna gården. Min älskade, omoderna, fallfärdiga gård…Och var ska jag annars bo? Fortfarande en totalskakig och förlamande brist på pengar, som en följd av förra året. Skrivkramp. Vill, vill, vill skriva…men kan, kan, kan inte….Humöret och tilltron åker berg- och dalbana….snabbt, snabbt nu….upp och ner, hit och dit…i huvudet ekar en Richard Thomson-fras i min egen översättning; ”Ingen kan älska någon så sorglig som jag”.

Borde städa, forstätta rensa ut och sälja grejor. Borde absolut städa. Borde söka fonder och stipendier. Borde definitivt städa. Fastnar. Mitt i en rörelse. Fastnar. Inte speciellt kreativ, men jag gör i alla fall listor på vad som borde göras. Borde verkligen städa.

Har i alla fall förkultiverat lite matfröer. Tomater. Rosmarin. Jag har planterat dem i tomma äggkartonger som jag satt ner i en trälåda som står på köksbordet i fönstret. Förmodligen kommer de inte att gro på länge. Det är fortfarande jättekallt i mitt hus. Går runt med halsduk ,tjocktröja och mössa inomhus. I alla fall varmt i sovrummet. Men….skulle behöva städa här….det får vänta med det tills efter inspelningen.

Tänk om jag kunde bara få vara här i mitt skrutthus och skriva och sjunga emellanåt och tänka vackra tankar och inte behöva vara bekymrad över allt möjligt. Jag skulle inte ligga någon till last. Ingen skulle behöva irritera sig på mig eller tycka att jag tar för stor plats. Och hit skulle ju bara vänner komma. Odla min mat och umgås med mina djur. Inte går utanför grindarna mer än vid sällsynta och alldeles speciella tillfällen. Å, vackra tanke! Varför verkar denna enkla önskan så fjärran?

Åh, VÅREN…vad gör du med mig???

Första våren utan drömmar.

….dropp….plonk…….dropp…plonk….dropp….Små, kalla vattendroppar studsar mot fönsterblecket och ner på den sneda, plåtklädda källarluckan utanför köksfönstret. Igår var den sista vinterdagen – det har jag och min gud kommit överens om – så rimligen borde det då den första vårdagen idag.
Den slitna kanten av eternittaket har fått ett decimetertjockt överhäng, ut över den trasiga hängrännan och den sakta smältande snön letar sig ner genom rosthålen i plåten, ner i ett mycket stilla vattenspel utanför mina fläckiga fönster.

Hur var det nu? Genom skitiga fönster och brustna hjärtan är det svårt att se.
Mot lilla husets röda träfasad mitt emot fönstret ser jag att det också kommer lite blöta snötussar fallande bortom vattendropparna, men jag bortser från det idag. Idag är det vår. Ett konstaterande. Naket. Lite brutalt. Kallt och vått. Men vår.

Framför mig ligger ett anteckningsblock där jag ska skriva färdigt texterna till låtarna eftersom det alldeles strax är dags för inspelning. Blocket är nytt och tomt, sånär som på en ängel min dotter ritat på framsidan. En ängel med en sjöjungfrus kropp.

Jag tror att jag är nöjd med demoversionerna av låtarna och jag tror att jag ser fram emot inspelningen. Musik och texter som bara funnits i min hjärna får möta andra musicerande vänner och plötsligt blir det låtar. Det är som ett litet mirakel varje gång.
Det är också en slags träning i att kompromissa. Jag hör låtarna i huvudet – med gitarrer, trummor, orgel – tydligt och på ett alldeles speciellt sätt. Utmaningen är att kunna beskriva det så att medmusikanterna förstår. Det är inte så lätt när man är mer bildbeskrivare än musiker; ”…jag vill liksom att det ska låta flowerpower….lite sådär Woodstock-dist på gitarren där alla dansar i gyttjan med bara bröst…” eller ”Kan det vara ett sånt där klart kristallklinkande piano, kallt fast varmt liksom?”.

Och mitt i allt detta – livet som bara pågår, dagarna som bara går – har jag fattat ett beslut att lämna drömmarna bakom mig. Det finns inget annat jag kan eller ska göra just nu än att bara fortsätta. Fortsätta gå. Fortsätta framåt. Med blicken riktad, fokuserad. Viktigaste först. Överleva är viktigaste först. Jag kommer att överleva denna vintern också. Den stora skillnaden är att det ska bli första våren utan mina drömmar – det har jag bestämt. De har egentligen bara gjort mig illa…drömmarna. Första gången jag erkänner att mina drömmar ideligen försökt dränka mig och nästan lyckats. Varenda gång, faktiskt.
Det är den korta, förgängliga belöningen när man drömmer som ger en alldeles egen, säregen, smak på tungan för ett ögonblick. Den blir till ett rus. Ett rus av skönhet. Man blir lätt beroende av drömmar. Sen stark och svag i samma andetag. Bron mellan mitt vackra bilderboksland – där alla är lyckliga och snälla, där jag studsar fram i glädje mot hur bra allt ska bli – och verkligheten som den är, rämnar och jag faller handlöst och mot min vilja rakt in i en brutal och inte alls vacker verklighet.

Någon vän säger att det kommer nya drömmar. Så är det inte. Så är det inte.
För jag har fattat att, om jag ska överleva så måste jag ge fan i den bron. Jag är drömmissbrukare.

Första våren när jag måste lära mig gå utan att ha dessa drömbilder mellan mig och marken, mellan mig och andra, mellan mig och verkligheten. Jag har verkligen ingen som helst aning om hur man gör det. Och kanske blir det inte alls tråkigt. Kanske blir det jättebra.

Så jag tränar – simmar, går på gym, bär vatten, rensar ut drömbilder och grejor, slänger dem eller säljer dem och mockar – om och om och om igen.

Det handlar om annan balans också. Att inte ligga vännerna till last. Att inte vara hjälplös. Alla har sitt eget helvete och har nog med att bära sig själv och det är en tunn linje mellan självömkan och skuld. Det är en skör tråd mellan sympati och avstånd. Det är ett starkt samband mellan utelämnande och ensamhet. Blotta strupen och förstå att någon kan vara beredd att hugga – i självförsvar. Jag vill verkligen ha två meter höga murar runt mina ägor. Där ovänskap ej äga tillträde. Eftersom jag är så ofantligt dålig på att skydda mig själv, så får jag bygga ett mer konkret manifest kring mina bilder. Så tänkte jag – men bilderna blev som ett hånleende mot mig själv. Så tänkte jag – men kom aldrig närmre.

NU KÄNNS DET SOM OM DET VIKTIGASTE ÄR ATT INTE BLI EN GNÄLLRÖV!
Nu är det vår. Från och med idag. Nu är det färdiggnällt. Nu är det vår.

Jag har varit kul när jag är kul. Kört i hundraåtti och donat och hållit styrkurs och fångat upp allt som fallit på vägen – i alla fall det jag hunnit fånga i farten…det andra har jag tänkt fixa sen. När det fixas!!! ”I´ll fix that!”. Fester och samkväm och möten och upplevelser. Jag är fantastisk på det.

Jag tänker inte göra det mer. För – om jag gör det igen, så går jag sönder. Då dör jag.

Jag har aldrig varit hon med svettband och fräsch joggingoverall och stomatolleendet och kanske skulle livet varit enklare om jag varit det….Jag tror det. Men jag är den jag är. Tyvärr. Och nu tänker jag försöka bli vän med den jag är. Försöker acceptera att jag inte ska vara fantastisk fler gånger. ”I´ll fix that” en gång för alla. Nu ska jag bli nöjd och disciplinerad och drömlös! Jag tror det blir jättebra.

Våren är på väg – jag har statistiska bevis!

Statistiskt sett är våren antingen väldigt borta eller nära förestående. I alla fall om man följer min helt ovetenskapliga statistik. Jag har med viss oregelbundenhet för bok över väder, vind, temperaturer och blomning under de snart 21 år jag bott på landet. Mest som stöd för mitt eget minne, så jag vet när vad ska göras på gården. Viktiga göromål kan lätt bagatelliseras och marginaliseras när någon kul konsert, nåt nytt projekt eller nya intressanta människor man möter upptar all tankeverksamhet.

Det värsta som kan hända för skötseln av gården är när man blir förälskad. För även om man fylls av energi, så går liksom den energin sin egen väg och det känns betydligt viktigare att sitta i timmar och skriva sonetter och kärleksbrev som aldrig skickas, fotografera små, vackra detaljer som en liten insekt eller en blomknopp, än att gräva i rabatter. Det borde vara tvärtom. Så är det för vissa, har jag hört.

Nå – min ovetenskapliga statistik har berett mycket glädje faktiskt. Det ÄR kul att möta andra väder”nördar” och jämföra anteckningar. Ibland uppstår meningsskiljaktigheter om hur den eller den stormen tog var, hur mycket regn som faktiskt kom den där sommaren och när värsta snökaoset egentligen var. Min ex-mans far var en sådan vädernörd och det var många, många gånger jag fick cykla hem från eftermiddagskaffet ( jag hade mina hästar på sommarbete på exets föräldragård…långt innan jag träffade exet, faktiskt!) och hämta min kalender, så att vi kunde komma överens om vad som egentligen hände. Det var kul. I alla fall för oss.

Så – mitt i detta snökaos – kommer här några ovetenskapliga, men dock iakttagna, hållpunkter att se fram emot eller förfäras över;

3 februari 1994 – Första vintergäcken och första snödropparna uppe. Snöslask +-0 grader
3 februari 1996 – Fortfarande snö och kallt. Snö sedan början av december. Snöar. Förkultiverat isop, hänglobelia, paprika,mejram, mexikansk spikklubba
11 februari 2000 – snödropparna uppe. Snölös vinter så långt. Blåsigt och regnigt sedan två månader.

19 februari 1996 – Full snöstorm. Insnöade totalt. 20 sekundmeter. Lagat staket. Förkultiverat oregano och timjan.
23 februari 1997 – Allra första snödropparna och vintergäcken envisas med att säga;” Vår!”
24 februari 1995 – Snödroppar och intergäck i en misskött trädgård. Vårsol och snöblandat regn. 8 grader och blåsigt.

29 februari 1994 – Kraftig översvämning. 8 miljoner liter vatten pumpas ut från källare och trädgård. Brandkår och tv här.

30 mars 2009 – Snö igen! När man trodde våren var här….

4 april 1994 – Krokus, vintergäck, snödroppar blommar för fullt, överallt. Det är vår!
4 april 2009 – Våren här! Grävt potatisland. Planterat.
12 april 1993 – Vårblommor och tidigar tulpaner blommar

13 april 1996 – Snö igen. Nu har vi haft snö i fem månader.
23 april 1996 – Totalt omslag. Ca 25 plusgrader i skuggan för tredje dagen. Idag uppe på 29 grader som mest. Nu kom visst sommaren…fast snön har inte smält bort än.

27 april 2009 – 25 grader varmt i skuggan. Forsythia, gullvivor och viol blommar. Grävt fram gamla gårdsplanen som visar sig vara mina förfäders gårdsplan..!!

När jag ittar ut genom köksfönstret idag, så snöar det. Inatt var det kaos och vi har fått 3 nya dm snö ovanpå allt det som redan tidigare täckte marken. Att skotta upp alla gångar och därmed utmana vädrets makter och krafter är ett slag som förlorades redan för några veckor sedan.

Men…baserat på mina vädernoteringar…Jag tror på en vår även i år….men när den kommer…det är en annan femma!

Jag börjar bli uttråkad…

Jag börjar bli uttråkad. Dagarna är långa och bara går. Försvinner. Det är ganska skönt, för jag tycker att det räcker med mörker och vinter och kyla och snö nu. Jag har förstått poängen och hoppas att jag ska göra annorlunda nästa vinter. Det vill säga f ö r b e r e d a mig. Skaffa ved i god tid. Laga massor av portionsförpackade middagar. Baka bröd och ha i frysen. Torka kryddor och örter och lägga i vackra burkar, så att jag kan ta fram dem och lukta på dem och bli glad och tänka att det var tur att jag sparade sommaren och hösten i små burkar.

Jag börjar bli uttråkad och mesta tiden går åt till långa resonemang med mig själv om varför världen ser ut som den gör, om varför så många är så rädda för att inte vara tillräckligt vackra, tillräckligt framgångsrika, tillräckligt lyckade i andras ögon och diskuterar med mig själv hur långt jag ska våga ta det i praktiken. Jag håller brandtal i mitt kök för katterna och hunden om hur fel det blivit att människan med alla medel försöker styra upp den tillvaron som innefattar alla andra levande varelser, om den fullständigt galna tillåtelsen människan gett sig själv att döda älgar för att det inte ska bli för många trafikolyckor och döda vargar för att vi dödat deras mat och för att de då försöker överleva genom att sno tillbaka lite av maten – med den väsentliga skillnaden att syftet för vargarna inte har någon ursäkt, inte är att jaga som ”fritidssysselsättning” och kalla det för en massa annat. Katterna och hunden förstår precis vad jag menar.

Jag börjar bli uttråkad och försöker identifiera förvandlingen medan den sker – från bara svart till ett sammelsurium av svart, ilsket röd, snöstorm och oväder, där min energi går från minus till många plus – sakta, nästan omärkbart – där min kropp och hjärna utan min tillåtelse laddar för att kunna arbeta alldeles för många timmar, veckor, månader utan vila. Fortfarande svart – men mer intensivt, argt rött i mitten som småexploderar mest hela tiden.

Jag börjar bli uttråkad och tänker att det säkert är bra för mig på något sätt och jag ska hålla kvar i den känslan, så att jag inte tappar fotfästet. Men så blir jag arg – arg på att Charles Bukowski bara kan vara en manlig förebild i sitt grottande av fulhet och gyttja och ändå geniförklaras, medan motsvarande kvinnlig figur blir tragisk på nåt vis. Arg för att någon väninna säger till mig att jag inte ska ha pyjamasen på mig under kläderna, att jag ska tvätta håret och måla på läppstiftet, ska ta fram min kvinnlighet och vila i den. Jag VILL INTE det. Varför ska jag ge en bild av mig själv som inte är sann?

Jag börjar bli uttråkad och köpte en ny klänning, en ny kofta och ett läppstift. Och fasar för vad som ska hända nu. I förvandlingen kan konstiga saker hända, som att jag drar på mina skitiga Addidasbrallor utanpå pyjamasen, huvtröja, de trasiga gummistövlarna, den ännu skitigare och trasiga täckjackan där fickorna är proppfulla av hö och balband, en oformlig röd mössa som är alldeles för stor och som åker ner över ögonen hela tiden och smetar på det nya läppstiftet för att gå ut till stallet eller åka ner till affären. Det är lite roligt. Jag ser rolig ut när jag gör så.

Jag börjar bli uttråkad och därför kan jag inte plocka den rena disken ur diskmaskinen och sätta in den skitiga – det funkar bara inte –  så både diskmaskinen och diskbänken är belamrad. Det går inte att göra sådana saker när det arga röda, explosiva i mitten får små vulkanutbrott och blandar sig med det svarta, när det inre börjar glöda och pocka på…det bara går inte att göra något åt diskbänken då….och jag tänker att det i alla fall såg okey ut för några dagar sedan. Och det är bara jag och katterna och hunden här ändå. Och på något sätt passar det in som en scenografi…inget händer utanpå och runtomkring…men det händer en jävla massa inuti!